|
VÄN! I FÖRÖDELSENS STUND
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre
av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss.
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta
förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne
falla,
Och du till intet, med skräck, känner
dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då? – Vem är
den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet
igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser
det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig
hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den
eviga natten
Kysste serafen till liv, solarna väckte till
dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna:
”Bliven!” –
Och i vars levande kraft världarne röras
ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens
mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne
med Gud.
|
