All mat är
sur och bitter.
Hulkande magrar mamma.
Äter, kräks och äter, kräks –
var ömsint och lev med
mamman.

Rosiga hyn har bleknat.
Hålögd är skönaste bilden.
Urgröpt av hunger och trötthet.
Hon
härdar ut – hon är älskad.

Midnatt, och stiltje pinar
kroppen som klibbar.
Svetten
dryper – hon får ej duscha.
Släkten förbjuder sin skatt.

De gamla
har fler förbud:
Sov inte längre än mannen!
Slutkörd ska hon försöka
att före mannen
gå upp…
Hon har magvärk utan like.
Gråter, snor sig, nästan död.
Vem kan hjälpa i
svår nöd?
Är hon lycklig i barnsäng?

Förlöst – oro om omsorg.
Vid minsta knyst
springer mamma.
Telning hejdar sömn och måltid.
Ammar. Nynnar till dvala.

Hit kommer
inte en myra.
Hon sörjer för mycket och ser
alltid om sömnen varar,
gruvar sig för barnets
liv.

Blir barnet dumt eller klokt?
En tjurskalle som får på käften?
Grubbel i
barmen blir gråt,
bönar Buddha om gott barn.

Hon kan försörja stort
barn,
uppfostra till ljus framtid.
Andra får livets goda.
Hon måste ge
det samma.